Opiatberoende

Åkte hem imorse. Fick skjuts av pappa halva vägen, skönt. Tågresan gick okej, sonen skrek bara tre fjärdedelar av resan. En kille gick förbi och sa att han var tjock, hmf, tjock?!! Han är ju en liten bebis, bebisar SKA vara tjocka.

Var nervös för att gå till TUB (terapi och utvärdering av benzodiasepinberoende, stavade jag rätt förresten?). Jag bekände att jag tagit en tablett för mycket, skämdes över det och kände mig lite darrrig och torr i min av nervositet. Hon sa att det var vanligt men inte bra. Fick mina nålar i öronen och huvudet sedan.

Fick sjukskrivningspapper. Ska skickas till Försäkringskassan och till jobbet. Läste som hastigast igenom det (oj, ljög visst, läste väldigt noga igenom det). Där stod det, svart på vitt (eller möjligen gråsvart): OPIATBEROENDE. Det var otäckt att läsa, som om jag inte visste det, fast det vet jag ju....nu. Så nu är jag stämplad för resten av mitt lilla liv.

Porto betalt.

Psyket nästa?

Jag åkte hem till mina föräldrar idag, 10 mil bort. Min son följde med förstås-utan honom finns jag inte. Min pojkvän var trött på mig och ville inte vara med mig. Förstår det, jag vill inte heller vara med mig, jag är också trött på mig..
Sitter i skuggan och läser tidning och bara är. Pappa är snäll och frågar inte så mycket.Tycker bäst om att umgås med honom och och min lillasyster just nu.
Känner mig som en liten unge då pappa har gömt undan tabletterna och ger dem till mig på bestämda tider enligt nedtrappnings-schemat. Klarar inte av det själv. Känner mig inte bara som ett barn, utan också som en psykpatient.
Tog en tablett för mycket igår (undrar vilken tur i ordningen det var för återfall fast än dock första på tre veckor).
Mår åt helvete....

Den nya hippien.

Startar en blogg..

Jag ska börja blogga (igen). Min förra blogg uteslöt en stor del av mitt liv, nämligen mitt 7 -åriga missbruk av droger och läkemedel.
Denna blogg ska vara ärlig (are). Orkar inte lägga in en massa fula bilder på mig och vad jag gör, vilka jag träffar m.m. Vet att det är emot "blogg-regelboken" men det skiter jag i.

Jag skriver för mig själv, för min skull. Eller inte bara min skull för då behövde jag ju inte lägga ut det på nätet i en blogg. Då hade jag ju kunnat öppna ett hemligt dokument istället. Jag är trött på lögner! Och smussel! Och döljande! Finns det någon som har problem som jag, eller är anhörig, eller bara nyfiken eller inte nyfiken så är du välkommen att läsa denna blogg. Jag har ingen aning om hur ofta jag kommer att skriva - om jag kommer att skriva. Tar en dag i taget.

partyt kan börja.